När klockan ringde var vi både trötta och varma, temperaturen var 25,5 grader. Inte så kul att sova i.
Gjorde oss i ordning och tio i sex var vi på plats utanför receptionen. Färden gick först till Antalya, där vi hämtade upp folk från Alanya och Side. Reseledaren för dagen hette Susanna och nästan direkt fick vi hållpunkterna för dagen. Det gillar vi. Det enda som inte var bra var att frukosten inte skulle vara förrän vid nio. Nåväl, lite salta pinnar botade den värsta hungern.
Frukosten var på ett litet, litet ställe som hette Çavdir. Där fick vi frukostbuffé. Den var väl inget speciellt, men den tjänade sitt syfte, vi blev mätta.
Nästa stopp var i en mattfabrik, där de vävde äkta turkiska mattor. Vi blev guidade av Hassan, som pratade norska. Till att börja med var det väldigt intressant och vi fick se olika vävtekniker, färgning och hur man spinner silke från silkesmaskskokonger. Sedan blev det mer en säljshow, där de kastade ut massor av olika mattor framför oss. Det blev lite obehagligt när de försökte få oss att köpa deras mattor.
Efter mattfabriken var det lunchdags, den åt vi en bit utanför Denizili. Det var ett gigantiskt matställe där många hungriga bussresenärer utfordrades. Det var så klart buffé och faktum är att det var bättre mat där än på hotellet. Mycket mer smakrik.
Nästa stopp var resans mål, Pamukkale och Hieropolis. Kalkklipporna ”bomullsborgen” var något av det maffigaste jag sett. Det såg precis ut som en snövit glaciär. Konstigt vad naturen kan hitta på. Jag var faktiskt tvungen att ta av mig skorna och vada lite på klipporna. Efteråt kändes fötterna alldeles mjuka.
Vi badade varken i de källor som var gratis eller i Kleopatras bassäng, det räckte att titta.
Hieropolis var tydligen en romersk stad på 100-talet f KR, den första spa-staden? Där fanns bland annat en amfiteater som fortfarande används, över 2000 år gammal. Man känner sig liten och obetydlig då.
Vi var ju tvungna att köpa varsin glass också, den nya favoriten Beyaz. Här kostade den 4,50 TYL (18 SEK) och det är ju faktiskt fortfarande billigare än hemma.
Vi hade gott om tid bland klippor och ruiner och vi strosade runt en del och tittade på den fantastiska utsikten.
Sedan bar färden hemåt, med stopp för middag. Tyvärr på samma ställe som där vi åt frukost. Middagen var knappt ätbar, i alla fall de varma rätterna. Den ena var pressat kött och det äter jag inte ens hemma. En var nog vegetarisk med spridda vita bönor. Den tredje var kokt kyckling, i bitar med alla ben kvar. Jag blev faktiskt inte ens mätt.
Efter maten fortsatte vi hemåt och vi var vid hotellet halv tio. Det var en bra dag och vi fick lära oss lite om Turkiet; en genomsnittlig månadslön ligger på 2 500 TYL (10 000 SEK), man har fri skolgång upp till åttonde klass och män som inte gjort lumpen respekteras inte och får dessutom inte lämna landet. Vi fick en liten turkisk språklektion också, men det är inte helt lätt. I alla fall uttalas ş som sch och ç som tsch.
När vi kom upp på rummet var det 26 grader trots att luftkonditioneringen stått på hela dagen och att utetemperaturen var ca 20 grader. Efter runt en timme var det fortfarande lika varmt och eftersom Christian inte tyckte det var lönt att klaga så gick jag ner till receptionen själv. Samma tekniker skickades upp till oss och proceduren upprepades. Hand vid utblåset och ”It’s cool”. Den här gången fick vi dock veta att alla rum har 26 grader och att det är normalt. Då försökte vi förklara att andra har det kallare och att 26 grader inte är normalt i luftkonditionerade rum. Han tittade på oss som om vi inte var kloka. Kvällschefen (?) i receptionen kallades upp och han försökte också slå i oss att alla rum är lika varma, för det är samma anläggning. Vi försökte återigen förklara att luftkonditionering betyder kyld luft, men det enda vi fick var att vi kunde få ett annat mindre rum i en annan byggnad och att vi minsann var de enda som klagade. Ett mindre rum än det vi redan har var inte ett alternativ, så ännu en natt tillbringades i detta bastuvarma rum utan sömn.
