Den sista natten fick vi äntligen sova i vettig temperatur. Obeskrivligt skönt!

Efter frukost packade vi och sedan gick vi ner till foajén, för att slippa anstormningen. Det var ett bra beslut.

Vid 11-tiden kom bussen och vi åkte iväg mot Antalya i tid. Väl framme vid flygplatsen kom jag ihåg hur det var förra gången. Det scannades, visades pass och boardingkort in absurdum. Jag förstår ju att säkerhet är prioriterad, men när den där grejen man går igenom piper för alla, då förlorar det ju i trovärdighet. Det får ju finnas gränser.

Vi handlade lite i taxfree-shopen, en liter Pernof (14 €) och en liter Limoncello (17,50 €). Det var egentligen det enda som gick att köpa, allt annat var riktigt dyrt. Sedan var det bara att vänta.

Flyget avgick lite sent, men tack vare kortare beräknad flygtid så skulle vi ändå landa i tid. Maten i dag var kall och bestod av pannbiff och potatissallad. Förrätten/salladen var något slags cous-cous med vinäger. Tror jag. Flygningen gick bra, lite skakig bara när vi närmade oss, och snabbt. Trots kraftiga vindar på Sturup så var landningen fenomenal, jag märkte inte ens när vi tog mark. I tid var vi också, 17:15. Vi fick våra väskor alldeles i början och stack snabbt iväg till bilen. 400 kronor kostade en vecka. Klockan sju var vi äntligen hemma igen.

I dag tänkte vi bara ta de lugnt, så efter frukosten gjorde vi ett litet stopp vid vår reseledare och berättade om luftkonditioneringen. Hon skulle prata med dem. Sedan gick vi ner till stranden och la oss i skuggan bland de andra sillarna. En Magnum Beyaz avnjöts också.

Vid lunchtid gick vi tillbaka till hotellet och nu var det 28 grader där. Vi lämnade bara våra saker och gick för att äta lunch. Jag fick inte i mig något, eftersom jag var alldeles för varm och tänkte på pinan i rummet. Efter lunchen gick vi till receptionen igen. Det funkar ju liksom inte med 28 grader på rummet. Den här gången skickades den tekniska chefen upp. Han verkade i alla fall förstå att något var fel bara genom att komma in i rummet. Till att börja med ryckte han ner gallret i taket och började trycka på saker så det pyste. Sedan gick han in i nästa rum och gjorde samma. Efter det mätte han temperaturen i utblåset. Den gick upp till drygt 30 grader. ”Not good” sa han. Nej, men det visste vi ju och har försökt förklara i tre dagar. Han klev upp på stolen igen och började titta. Då hittade han det. Ventilen var avstängd! Det kunde alltså inte passera ut någon kalluft. Så fort han vred på den började den kalla luften strömma in. Tänk om töntteknikern hade haft en sådan apparat för att mäta temperaturen, i stället för att lyfta upp handen. Eller om han bara hade lyssnat i stället för att komma med nedlåtande kommentarer om att det är ”normalt” och att det bara var vi som klagade. Man kunde ju tycka att det var en kraftig hint om att det var fel i vårt rum. Kanske hade vår semester inte blivit förstörd av vätskebrist och huvudvärk på morgnarna. Kanske hade man kunnat njuta mer på dagarna när man visste att man hade ett svalt rum att ta siesta i.

Det tog en stund innan temperaturen gick ner, men luften kändes bättre direkt. Så efter en dusch tog vi våra grejor och satte oss vid poolen för att ge luftkonditioneringen en chans. Där satt vi tills det var dags att gå upp och lämna prylarna innan det var avgång till restaurangen.

Marschen till Casa La Luna leddes av Christian och mig, via den genväg vi hittade häromdagen. På restaurangen hade de dukat långbord till oss alla 50 och jag tror inte de hade fler bord. Till förrätt åt Christian och jag vitlöksfrästa champinjoner, som var mycket gods. Som varmrätt hade Christian valt turkiska köttbullar och jag havsaborre. Min mar var i alla fall sagolik.

Sedan blev det kaffe och efterrätt också. Christian valde glass (otippat) och jag valde äpplepaj. Den var inte bara stor utan även riktigt god, mest äpplen var det.

Efter middagen var den en del som valde att gå vidare till någon klubb, men vi tyckte att det fick vara nog, så vi gick hemåt. På vägen hittade vi äntligen en amulett mot det onda ögat, som Christian gav till mig (man får inte köpa till sig själv, då räknas det inte). Dessutom fick jag två små broscher av han i kassan. Då borde man ju vara skyddad.

När klockan ringde var vi både trötta och varma, temperaturen var 25,5 grader. Inte så kul att sova i.

Gjorde oss i ordning och tio i sex var vi på plats utanför receptionen. Färden gick först till Antalya, där vi hämtade upp folk från Alanya och Side. Reseledaren för dagen hette Susanna och nästan direkt fick vi hållpunkterna för dagen. Det gillar vi. Det enda som inte var bra var att frukosten inte skulle vara förrän vid nio. Nåväl, lite salta pinnar botade den värsta hungern.

Frukosten var på ett litet, litet ställe som hette Çavdir. Där fick vi frukostbuffé. Den var väl inget speciellt, men den tjänade sitt syfte, vi blev mätta.

Nästa stopp var i en mattfabrik, där de vävde äkta turkiska mattor. Vi blev guidade av Hassan, som pratade norska. Till att börja med var det väldigt intressant och vi fick se olika vävtekniker, färgning och hur man spinner silke från silkesmaskskokonger. Sedan blev det mer en säljshow, där de kastade ut massor av olika mattor framför oss. Det blev lite obehagligt när de försökte få oss att köpa deras mattor.

Efter mattfabriken var det lunchdags, den åt vi en bit utanför Denizili. Det var ett gigantiskt matställe där många hungriga bussresenärer utfordrades. Det var så klart buffé och faktum är att det var bättre mat där än på hotellet. Mycket mer smakrik.

Nästa stopp var resans mål, Pamukkale och Hieropolis. Kalkklipporna ”bomullsborgen” var något av det maffigaste jag sett. Det såg precis ut som en snövit glaciär. Konstigt vad naturen kan hitta på. Jag var faktiskt tvungen att ta av mig skorna och vada lite på klipporna. Efteråt kändes fötterna alldeles mjuka.

Vi badade varken i de källor som var gratis eller i Kleopatras bassäng, det räckte att titta.

Hieropolis var tydligen en romersk stad på 100-talet f KR, den första spa-staden? Där fanns bland annat en amfiteater som fortfarande används, över 2000 år gammal. Man känner sig liten och obetydlig då.

Vi var ju tvungna att köpa varsin glass också, den nya favoriten Beyaz. Här kostade den 4,50 TYL (18 SEK) och det är ju faktiskt fortfarande billigare än hemma.

Vi hade gott om tid bland klippor och ruiner och vi strosade runt en del och tittade på den fantastiska utsikten.

Sedan bar färden hemåt, med stopp för middag. Tyvärr på samma ställe som där vi åt frukost. Middagen var knappt ätbar, i alla fall de varma rätterna. Den ena var pressat kött och det äter jag inte ens hemma. En var nog vegetarisk med spridda vita bönor. Den tredje var kokt kyckling, i bitar med alla ben kvar. Jag blev faktiskt inte ens mätt.

Efter maten fortsatte vi hemåt och vi var vid hotellet halv tio. Det var en bra dag och vi fick lära oss lite om Turkiet; en genomsnittlig månadslön ligger på 2 500 TYL (10 000 SEK), man har fri skolgång upp till åttonde klass och män som inte gjort lumpen respekteras inte och får dessutom inte lämna landet. Vi fick en liten turkisk språklektion också, men det är inte helt lätt. I alla fall uttalas ş som sch och ç som tsch.

När vi kom upp på rummet var det 26 grader trots att luftkonditioneringen stått på hela dagen och att utetemperaturen var ca 20 grader. Efter runt en timme var det fortfarande lika varmt och eftersom Christian inte tyckte det var lönt att klaga så gick jag ner till receptionen själv. Samma tekniker skickades upp till oss och proceduren upprepades. Hand vid utblåset och ”It’s cool”. Den här gången fick vi dock veta att alla rum har 26 grader och att det är normalt. Då försökte vi förklara att andra har det kallare och att 26 grader inte är normalt i luftkonditionerade rum. Han tittade på oss som om vi inte var kloka. Kvällschefen (?) i receptionen kallades upp och han försökte också slå i oss att alla rum är lika varma, för det är samma anläggning. Vi försökte återigen förklara att luftkonditionering betyder kyld luft, men det enda vi fick var att vi kunde få ett annat mindre rum i en annan byggnad och att vi minsann var de enda som klagade. Ett mindre rum än det vi redan har var inte ett alternativ, så ännu en natt tillbringades i detta bastuvarma rum utan sömn.

I dag var det dags för båtutflykten. Vi samlades kvart över nio och fick åka buss ner till hamnen. Vår båt hette Theo IV och den var precis lagom till oss, men kunde ta dubbelt.

Första badstoppet blev Phasalis och vattnet var så där typiskt turkost.

Andra badstoppet, vid Kleopatrastranden, blev också lunchstoppet. Det bjöds på buffé med allehanda godsaker. Riktigt mumsigt!

Vid tredje badstoppet, Paradisstranden, dök det plötsligt upp en kille i en motorbåt och han hade glass med sig, en glassbåt alltså. Vi köpte varsin Magnum Beyaz och de kostade 7,50 TYL (30 SEK) styck, men vid detta specifika tillfälle var det faktiskt värt det. Den här sorten har jag inte ens sett i Sverige och den var riktigt god; överdragen med vit choklad med mandel i och krossad choklad i vaniljglassen.

Sedan bar det iväg hemåt. Synd, för det var verkligen perfekt allting. Jag badade inte och inte Christian heller, men allt var ändå perfekt. Mestadels satt jag uppkrupen i skuggan och läste i min bok Bastarden från Istanbul och bara njöt av en dag på sjön.

På rummet var det som vanligt hett som i en brännugn, trots den så kallade luftkonditioneringen, som bara är en fläkt som rör om luften. Så efter en snabb dusch tog vi våra prylar och gick och satte oss vid poolen. Där är i alla fall svalt.

Tröttnade på vårt basturum och gick och klagade i receptionen. En tekniker skickades upp. Det han gjorde var att hålla upp handen framför utblåset och säga ”It’s cool”. Detta trots att temperaturen var 26 grader. Han sa att han skulle fixa något och så försvann han.

Ikväll tog vi ingen promenad efter middagen, eftersom klockan är satt på väckning 5:30.

Efter frukosten, som var samma som igår, gick vi på upptäcktsfärd åt andra hållet. Vi gick förbi det ”holländska” hotellet, en trädgård där det växte vad vi tror var apelsiner och hamnade till slut på huvudgatan.

Där hittade vi en liten bar där vi gick in och tog en flaska Coca-Cola och en flaska vatten. Det gick på hutlösa 4 TYL (16 SEK). Vi gick vidare och hamnade vid moskén och bredvid den låg en livsmedelsaffär där allt var bara löjligt billigt.

Färden gick vidare och vi hamnade vid ett stort, vackert torg. Där fanns givetvis en fontän och något som liknade ett kyrktorn. Vi hittade en bänk och satte oss en stund i solen.

Sedan gick vi vidare och hamnade på gågatan. I en av souvenirbutikerna hittade vi äntligen kylskåpsmagneten vi ville ha. Den kostade 2 TYL (8 SEK). Det är möjligt att man ska pruta, men det kan jag bara inte på något som kostar 8 kronor.

Vi tog en liten genväg från gågatan till hotellet och i dag fungerade det faktiskt, både med mig som mänsklig app och telefonappen.

Efter en liten siesta och en dusch tog vi våra datorer och gick till poolområdet. Det är skönt att sitta riktigt på en stol med ett bord i skuggan. Det är svalt och skönt dessutom. I dag blev det dessvärre nästan kaos vid fikadags, det var massor av folk. Många nyanlända trodde vi.

Middagen var som den brukar och efter maten tog vi en promenad vid stranden.

Frukosten i dag var likadan som igår. Jag försöker äta de efterrätterna de har också, både till frukost, lunch och middag, men det känns som att man lika gärna kan äta ett paket socker.

I dag var det dags att utforska byn lite mer, så vi gav oss iväg mot marinan. Det finns en hel del fina parker här, med mycket dammar, fontäner och växter av alla de slag. Något oväntat hittade vi en Burger King här också.

På andra sidan hamnen fanns det en sandstrand och fast det blåste ännu mer i dag så var där inga vågor. Vi kollade lite på priser längs med vägen, vi tänkte att här måste ju vara dyrast i stan, men inte ens här kom man upp i svenska priser. Vi stannade till för en paus på en bra på stranden och köpte en stor öl (7,50 TYL) och ett glas färskpressad apelsinjuice (7,50 TYL), så det hela gick på 60 SEK. Det är verkligen billigt här.

Efter den lilla pausen fotsatte vi längs stranden in i parken. Där fanns både ett delfinarium och ett vattenland (med hela två vattenrutschkanor, varav den ena var stängd). Det var en riktigt fin liten park. Sedan vände vi och gick tillbaka en bit, tills vi kom fram till en liten udde som det gick en gångväg runt. Där gick vi ut och tyckte det kunde vara en bra väg tillbaka till hotellet, för på andra sidan udden bodde vi ju. Nästan. Det var bara ett problem med det och det var att när man kommit runt hela så fanns det en mur och ett stängsel där. Det fanns ingen möjlighet att komma igenom, så det vara bara att vända och gå tillbaka. Inte så kul.

Lite störigt var det att gå förbi det ena stället efter det andra som sålde kebab alternativt glasskapelser av olika sorter och veta att där kanman inte äta, för då orkar man inte äta lunchbuffén. För övrigt är jag redan less på buffémat…

Vi hann precis ta en öl vid poolen innan det var dags att äta. Same same but different.

Efter lunchen tog vi siesta och jag sov till och med en liten stund. Ögonen vägrade bara att vara öppna.

När vi lessnat på siesta så tog vi våra datorer och gick och satte oss vid poolen. Där tog vi några öl och sedan upptäckte vi att det var fika med massor av kakor och bakelser mellan fem och sex. Vi åt inget av det.

När vi hade varit och lämnat av våra datorer på rummet så var det då dags för middag. I dag fanns det inte mycket protein att välja på. De hade lever, vilket för mig är lite konstig buffémat, men inget ska väl gå till spillo på de stackars kycklingarna. Tack och lov hittade vi lamm och det var riktigt gott. Mätta blev vi i dag också.

Efter maten tog vi en vända nere vid stranden igen, det hade slutat blåsa så det var riktigt skönt.

Frampå morgontimmarna hade det blivit relativt svalt på rummet, 24°, så jag lyckades sova några timmar trots allt.

Frukosten började serveras först klockan åtta och där fanns också i stort sett all man kunde önska. Eller nja, ingen bacon så klart, men stekta ägg och plättar är inte heller fy skam.

Vid halv tio gav vi oss iväg till hotellets strand. Det tog bara någar minuter att gå dit. Där hade de det så fiffigt ordnat att de två bakersta raderna var under en gigantisk tältduk så där var skugga hela tiden. Nackdelen med de raderna var att solstolarna stod så tätt att man inte ens fick ner en fot mellan dem. Tyvärr blåste det så mycket att det var förenat med livsfara att försöka bada. Till och med parasoll och andra solskydd blåste sönder.

Eftersom det blåste så mycket och det inte gick att bada så gav vi upp vid tolv. Då satte vi oss vid poolen och tog en öl innan lunchen började serveras halv ett. Lunchen liknade middagen litegrann och jag som bara skulle ha något litet, satt plötsligt vid en full tallrik. Visserligen var det mesta grönsaker, men ändå.

Efter en liten siesta gick vi ut på upptäcktsfärd och begav oss till gågatan här i byn. Vi hade knappt inte mer än hunnit dit innan det började regna och faktiskt kom det en åskknall också. Bara en, tack och lov. Turligt nog så kunde man gå under tak längs hela gågatan. Dessvärre blev det ju en form av gatlopp av det hela, eftersom gågatan också är affärsgatan och varenda affär hade minst en ”inkastare”. Om man bara inte stannade till det minsta så gick det ändå bra.

Efter ett tag hamnade vi på huvudgatan och eftersom vi inte kände för att gå tillbaka hela vägen så tänkte vi gena. På vägen hittade vi en liten affär där det var riktigt billigt: 1,5 liter vatten kostade 0,40 TYL (1,20 SEK) och en Magnum 2,50 TYL (10 SEK).

Själva genvägen gick inte så bra som den kunde ha gjort. När vi hade gått en bit stannade jag till och tyckte att jag kände igen en gata, men Christian fortsatte att gå ett bra tag. Till slut tog han fram telefonen (det regnade ju, så den kunde bli blöt) och kollade på appen, där han satt en punkt vid hotellet. Då insåg även Christian att vi hade gått en bra bit för långt.

Efter den lilla eskapaden var vi lite trötta så vi fick ta ytterligare en siesta. Den här varade nästan ända fram till middagen, fast vi hann med en öl vid poolen innan vi åt.

Middagen var bra i dag också. Man kunde lätt hitta saker att äta och det var alldeles tillräckligt för att bli mätt. Kaffet tog vi uppe vid poolen, för där har de Latte och det behövs mycket mjölk i det här kaffet. Sedan tog vi en promenad längs stranden i blåsten och tittade på alla lyxhotell. Där var det minsann ingen som satt och åt i shorts.

När klockan väl bestämde sig för att ringa, hade jag redan varit vaken en stund. Fast att klockan bara var fem på morgonen var det inte speciellt jobbigt att gå upp. I dag var det ju dags att åka till Turkiet!

Allting var färdigpackat redan, så vi hade inte så mycket mer att fixa innan vi kunde ge oss av. Strax efter halv sex var vi på väg.

Det tog cirka en timme och en kvart till Sturup (det var längesedan vi flög därifrån, konstigt nog är det enklare att ta sig till grannlandet och till Kastrup, än till Sturup). När vi kom in i terminalen stod Rita och tog emot oss och gav lite instruktioner. Incheckningen hade precis börjat så det var bara att ställa sig i kö.

När väl incheckning och säkerhetskontroll var klar fanns det inte så mycket mer att göra än att vänta. Allt är ju så dyrt i taxfree-affären nuförtiden så det är inte ens lönt att titta där.

När boardingen väl började var förvirringen total. På alla monitorer och våra boardingkort stod att vi skulle gå till gate 10, men de hade öppnat gate 8. Dessutom stod planet vid gate 6. Inte en siffra rätt alltså.

Vi hade fått platser längst fram, så där kunde vi inte ha våra ryggsäckar vare sig under stolen framför oss (det fanns ju ingen) eller i hyllan ovanför oss (där var ju fullt av personalens grejor). En flygvärdinna tog väskorna och la dem i en hylla en bra bit bort. Där undrar man ju hur de har tänkt. Man ska ju alltid ha sitt bagage under uppsikt, vilket de ju effektivt förhindrade här. När hon dessutom ville ta min handväska och lägga någon annanstans fick det faktiskt vara nog. Inte släpper jag min väska där jag har pengar, pass och biljett och låter den ligga där jag inte har koll på den. Jag klämde ner den i fickan på väggen helt enkelt.

Maten vi fick var en liten skål med sallad och en större skål med två rejäla bitar kyckling och currypasta. Till efterrätt fanns det en havreboll. Allt var gott, förutom havrebollen som jag inte åt utan gav till Christian.

Flygningen gick bra och tog ungefär tre timmar och en kvart. Vi landade till och med lite för tidigt. Det tog inte jättelång tid att få bagaget och hitta bussen, så efter en timme var vi på väg mot Kemer.

Bussresan tog lite drygt en timme så vid fyra var vi framme vid Hotel Ambassador.

Tyvärr var vi två busslaster som kom fram nästan samtidigt så det blev naturligtvis kaos och jättelång kö. När vi väl fick vår nyckel glömde de säga att vårt rum låg i en annan byggnad, så vi var på väg att ta hissen när vi blev stoppade av vår reseledare. Till slut blev vi visade till vår byggnad och det var väl inte så märkvärdigt. De kunde helt enkelt ha förklarat, det var inte mer än högst 50 meter dit.

Rummet var inte vad vi är vana vid på våra charterresor. Vi brukar ju bo i lägenhet och inte på hotell, så detta kändes lite litet.

Vi packade upp, gjorde oss hemmastadda och provade det trådlösa nätverket. Det funkade inte alls, det var så dålig täckning att det inte ens gick att koppla upp. Christian gick ut i korridoren för att titta lite och hittade ett US Robotics modem bara en dörr bort. Det fanns med bland nätverken och hade nästan full täckning. Det tog vi i stället.

Klockan sex var det dags för informationsmötet och det var nog ett av de sämre jag varit på. Speciellt med tanke på att det är i slutet av säsongen och de borde ha vant sig och lärt sig. Ingen speciellt matnyttig information fick vi heller, utan för det mesta hänvisades det till de papper vi fick på bussen.

När mötet var slut stannade vi kvar för jag ville kolla att vår bokning av utflykten till Pamukkale var OK, eftersom jag gjorde den via webben och man brukar ju ha en biljett att lämna. De kunde inte svara på om vi var med för de hade inte fått den listan än, men biljetten skulle komma till rummet. Jag orkade inte fråga hur…

Sedan gick vi till baren och tog en öl. Är det (almost) All inclusive så är det. När ölen var urdrucken var det dags för middag. Det var ju lite spännande, jag hade ju läst både bra och dåligt om den. Man kan väl säga att om man inte var nöjd med den buffén så vet jag inte riktigt vad man är ute efter. Där fanns det mesta; kött, fisk, grönsaker, grytor… ja, allt jag behöver i alla fall. Speciellt fetaosten var fantastiskt god. Mängdmässigt fanns inget att klaga på.

Efter middagen gick vi en sväng fram till gågatan och tillbaka igen. Vi var ganska så sega efter den långa dagen. Tyvärr är inte luftkonditioneringen speciellt effektiv, det var 28,5 grader på rummet när vi kom tillbaka och det var omöjligt att få temperaturen att gå ner snabbt. Den kalla luften tycktes försvinna i ett svart hål.